Archive for the ‘fangirl’ Tag

Om Death Cab och fangirl feels från tonårstiden

Thursday, June 21st, 2018

[Inläggsgiffen är alltså karaktären Summer i TV-serien The O.C. som beskriver bandet jag skriver om nedan. It’s funny ’cause it’s true.]

I stan one band! Nej det är inte sant, jag har tre band som är såna där “ughhh okej jag lägger mig här på marken och dör av er amazingness och bästhet”. Först har vi Tiger Lou, som jag haft ynnesten att se live många gånger. Sedan är det The Strokes, som jag någonstans gett upp på att få se live ever i mitt liv. Och sist, men absolut inte minst, Death Cab For Cutie, som gjort några Sverigespelningar genom åren men som jag aldrig lyckats vara i landet för/ha pengar till att gå på/haft möjlighet att ta mig till. Tills nu!! Vänner, jag ska äntligen få se Death Cab i februari!!

Dom där tre banden jag nämnde har en sak gemensamt – jag “upptäckte” dom när jag var runt 15 år. Precis i samma veva som jag började hitta min stil och formulera egna åsikter och såna där saker som en gjorde när en var 15. Jag tror detta faktum bidrar stort till varför just dessa tre band fyller mig med så mycket känslor – dom är så tätt sammankopplade till min tillblivandeprocess till någon slags vuxen. Jag har hittat en massa favvoband efter tonåren också, men inga som har så stadiga grepp runt hjärtat som dom där tre.

John Storey, professor vid University of Sunderlands institution för media- och kulturstudier i Storbritannien, skriver i sin bok “Cultural Studies and the Study of Popular Culture” från 2003 om relationen mellan ungdomar och ungdomskultur, och hur kulturen inte bara blir underhållning utan identitetsskapande på så vis att uttrycken som kidsen söker sig till på något vis redan speglar aspekter av dom, samtidigt som den ger ett språk för kidsen att använda sig utav i relation till kulturen och sig själva. Det blir alltså mer än musik, det blir ett helt koncept att bolla sin identitet med. För min del var det indie/emosvängen som breddade min värld alltså, jag var en ganska sökande tonåring och när jag fann indie/emocommunityt där runt 2002-2003 blev det lite som att hitta hem. Och då tänker jag såhär: inte konstigt att vissa band, eller TV-serier, eller böcker, eller annan text hänger sig fast, blir något mer än nostalgi eller regular fangirl feels, för när en konsumerade just dessa texter gav dom en ett utvecklat språk en kunde använda sig utav när en formulerade sig kring sig själv och sitt liv. That’s pretty rad.

“[Music culture] mirrors attitudes and sentiments which are already there, and at the same time provides an expressive field and a set of symbols through which these attitudes can be projected…” (Cultural Studies and the Study of Popular Culture, s. 117)

Om ni blir sugna på att lyssna på Death Cab så har jag en välsorterad spellista på Spotify [här], med bara det bästa. Och som förpepp för konserten i februari så delade min svägerska videon nedan, med en konsert i London från häromkvällen bara. Aaah, så mycket Death Cab, good times ❤

Advertisements

Ge mig den hysteriska fangirlens revanch

Wednesday, January 15th, 2014

Jag sitter och läser Mark Duffetts Understanding Fandom (Bloomsbury, 2013) och suckar trött när det på sida 106 står “Because society feared female promiscuity, obsessive fans were portrayed as groupies back in the 1960’s.”

Och det är så typiskt, eller hur, att vi fortfarande inte kommit ifrån den där grejen? Att kvinnans och flickans lust är så skrämmande att vi konstant måste förminska den, göra oss löjliga över den, ta avstånd ifrån den. Det är hela skälet till att stå rak i ryggen när jag säger “Jag jobbar med fans och fandom, och jag är själv en fangirl.” Skälet till att jag köpte den där tröjan i förra blogginlägget.

Jag var på animekonventet NärCon för två helger sedan. Det var väldigt roligt, och när jag laddat över bilderna till datorn ska jag göra ett eget inlägg om det. Hursom – jag satt i publiken under SM i cosplay (cosplay = costume play; en klär ut sig till karaktärer i olika primärtexter). Vid ett tillfälle skulle en av dom otroligt begåvade deltagarna motivera varför hon cosplayat just den karaktären som hon valt, och när den unga tjejen utbrister “För att han är så snyyygg och så heeet!” så känner jag hur publiken både skrattar och vrider lite på sig. Pinsamt. Ojdå, en trånande liten fangirl.

Under samma konvent gick jag på Josefin Westborgs föreläsning “Nördfeminism”. Där pratade hon bland annat om avståndstagande från “nerd girl”-stereotyper. “Jag är inte en sån där feminist, jag rakar mig faktiskt under armarna!” och “Jag är inte en sån där nördtjej, jag är faktiskt intresserad av den här animen av andra skäl än att det finns snygga snubbar i den!” och hur det till syvende och sist är en osolidarisk handling. Jag kände igen mig mycket. Jag har sagt liknande saker i olika sammanhang (både nördiga, konstnärliga och privata) hela mitt liv. Det här är naturlig konsekvens av att det i många (nörd)situationer finns en “token girl” som med sitt agerande och position som enda tjej i sammanhanget får representera ALLA nördtjejer/gamertjejer/annat-område-tjejer – då blir minsta lilla val en representationsfråga. Hursomhelst så har jag, iochmed att jag påbörjade det här konstprojektet, kommit till en punkt då jag måste stå upp för mina fangirls. Det är inte pinsamt när dom utrycker sin lust och sin åtrå, för det är min lust och åtrå med. Det är inte barnsligt när dom identifierar sig med fiktiva karaktärer, för det är min identifikation med.

Jag slutade inte vara en fangirl när jag lämnade tonåren, jag blev bara bättre på att prata om det som något som sker bortom min egen upplevelse; linda in det i ett mer avancerat (distanserat) vokabulär. Prata om projektion och interjektion, istället för “besatthet”. Använda Bourdieus teorier om social status och habitus när jag konstaterar att det aldrig kommer vara samma sak att vara ett fan av The Smiths som att vara fan av One Direction.

För en sak kommer jag liksom inte ifrån – fandom är en lika sexuell plats som “riktiga livet”. Och det spelar ingen roll om Caitlin Moran vill förminska fangirlsen med sina tweets om virgins – HARSH BUT TRUE eller sin roliga (citatslutcitat) uppläsning av slash fiction med Cumberbatch och Freeman. Och det spelar ingen roll om 50 shades är en skämskuddebok.

En fangirl är inte mindre fan än en fan-boy. Att kunna rabbla alla olika slags trollformler i Harry Potter är inte mer värt än att skriva fanfiction om Draco och Hermione. Att ha full koll på Nasgûls i Sagan om Ringen för att en tycker dom är häftiga, är inte mer värt än att veta allt om Legolas för att en tycker han är sexig. På sin blogg Confessions of an Aca-Fan skriver kultur- och mediaforskaren Henry Jenkins:

It is not as if fans speak with the same voice; there are all kinds of tensions within fandom […] Fans make a distinction between affirmational and transformational fans, i.e. fans who celebrate and master the storyworld as it is given to them vs fans who recreate the story materials to better serve their own interests. It is been much easier for producers to absorb affirmational fans than transformational ones, and this has gender implications since the first category is heavily male and the second more heavily female.

Jag vet inte hur siffrorna ser ut vad det gäller könsfördelningen kring aktiviteter inom fandom, men definitivt består fangirlandet av könade uttryck. En behöver inte vara tjej för att vara en fangirl, men att det kallas fangirl beror absolut på att det går att fanna på “tjejigt” vis. Annars skulle vi väl alla bara kallats för “fans”?

I några år nu har jag läst om att nu kommer “nördarnas revanch”; nu är det coolt att vara nörd. Sheldon Cooper, Michael Cera, Seth Cohen, Mark Zuckerberg, Dexter, Sherlock, Steve freaking Jobs, man. Smarta, nördiga, hyllade. Kalla? Oempatiska?, eller åtminstonde framställs deras sociala skills som något… outvecklade. Och sen har vi fangirlens uttryck: känslomässigt investerad, intresserad av relationer, skriver +50k fanfics där hen utforskar karaktärens känsloliv…

Jag vill se fangirlens revanch. Jag vill se fler fangirls i media, i TV-serier, i film och i böcker, som fannar precis hur hysteriskt som helst UTAN att ses ner på. Jag är ju en sån där pop-kulturell hysterika. Och jag tycker det är rätt gött.

Hejhej nya favorittröjan

Tuesday, January 14th, 2014

feminist scholar liten