Archive for the ‘serier’ Tag

Tips: serie om Hilma af Klint

Sunday, April 21st, 2019

Åh, här kommer ett serietips i påsktider, bara ett länkklick bort. Konstnären, serietecknaren och kolumnisten Sarah Glidden har gjort en värsafin serie om hur hon blir besatt av Hilma af Klint efter att ha sett utställningen Paintings for the Future på Guggenheim i New York. [Klicka här för att läsa den]

Screenshot 2019-04-21 at 16.59.31.png

Advertisements

The Reading Challenge: Maj

Tuesday, June 5th, 2018
  1. Den uppmärksamme bloggläsaren vet att nej, det blev inget TRC: April-inlägg. Detta eftersom jag inte lyckades läsa ut en enda bok i april. Men detta kompenserades mer än väl för under maj, för det blev…
  2.  …5 böcker utlästa i maj! Vilket betyder att jag bockat för 16 av TRC-listans 50 punkter, nu när vi nått någon slags halvtid.

En bok innehållandes tidsresor: Paper Girls 1 av Brian K Vaughan, utläst 5 maj.

Vaughan har även skrivit Y – the last man, en av dom bättre långkörarserierna från väst, så peppen var närvarande när jag påbörjade Paper girls. Jag blev inte besviken. Supersnyggt tecknat, intressant jobbat med färg, intressanta karaktärer och premisser. Ett gäng bad ass 12-åringar delar ut tidningar tiiidiga morgnar under 80-talet, när något märkligt börjar hända med den sömniga lilla staden där dom bor. Får ni Stranger things-vibbar? Helt accurate. Det här är ganska Stranger things-igt, fast med svincoola pre-teenbrudar istället för nördkillar. It’s fun! Och ser mycket fram emot att läsa del 2.

 

Nästa del utav en bokserie du påbörjat: Magikernas kung av Lev Grossman, utläst 6 maj.

Del ett av den här serien, som bara hette Magikerna, beskrevs för mig som “Harry Potter för vuxna”, vilket på många sätt är en bra beskrivning. Quentin är en New York-bo som har aspergers och inte riktigt vet vad han vill göra efter studenten. Plötsligt visar det sig att magi finns och han har kommit in på Brakebills, som är som Hogwarts fast universitetsversionen. Där träffar han andra magiker att supa och ligga med, och rätt vad det är så händer det äventyr med.

I denna del två har Quentin examinerats från magihögskolan, blivit kung plus kommit på att han saknar lite äventyr i sin lugna kungliga tillvaro, så han och hans kungliga gäng ger sig ut på utflykt i Magikernauniversums version av landet Narnia. Det händer grejer. Det är okej-spännande. Karaktären Julia är mest intressant och jag önskar att hon kunde fått vara narrator boken igenom. Om ni ändå, efter denna svala recension, känner att yes, denna ska läsas, så vill jag även delge en triggervarning för grov (och onödig) våldtäktsskildring i slutet av boken.

Avslutningsvis; jo det är spännande men att jämföra den med Harry Potter är lite orättvist mot Rowling för hon är betydligt bättre historieberättare än Grossman.

 

En bok som blivit en film du redan sett: The curious case of Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, utläst 8 maj.

Ganska rolig och gullig novell som David Fincher gjorde film av år 2008. Benjamin Button föds som en gammal gubbe, och blir yngre och yngre ju längre han lever. Det här ställer såklart till med problem för honom, speciellt med en far som inte låtsas om att något är “fel”. På så sätt är historien en intressant kommentar på funktionsvariationer, och hur det som gör oss annorlunda inte kan ignoreras bort.

Ingen storslagen läsupplevelse men väl värd den halvdag det tog att läsa den.

 

En bok som utspelar sig runt Halloween: Harry Potter and the cursed child av JK Rowling, Jack Thorne och John Tiffany, utläst 9 maj.

Det bästa jag läst i maj. Eventuellt det bästa jag läst år 2018. Jag vill se pjäsen. Jag kan inte skriva något vettigt om The cursed child för jag fylls av för mycket fangirl feels. SCORPIUS MALFOY, vem ÄR han ens omg, hjärteskrutt!! 

 

En bok om psykisk ohälsa: My lesbian experience with loneliness av Nagata Kabi, utläst 19 maj.

Fick denna i födelsedagspresent, mycket uppskattad! En väldigt trasig queer kvinna gör en slags dagboksmanga om sin ensamhet och olycka. Det är väldigt mörkt, men väldigt ärligt och naket, om psykisk ohälsa och hur en hanterar livet när ingenting är hanterbart. Det här känns som sådan manga som inte ges ut särskilt ofta, och absolut inte med engelsk översättning, så det gläder mig att Kabis serier når den här framgången. Det är välförtjänt.

Instagramtips: Tidningen Starlet

Thursday, January 25th, 2018

Alltså, följer ni @tidningenstarlet på Instagram? Det är mitt bästa konto atm, helt genialt. Det består helt enkelt utav rutor från gamla Starlettidningar, och bara där fylls jag av nostalgi – mamma hade ett gäng Starlet från sent 70-tal som jag lusläste som tween – plus klockrena kommentarer av kontoägaren.

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

Thursday, November 17th, 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, “Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer “klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa “Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!

Kolla snyyyyygg!

TRC16: En bok som garanterat gör dig lycklig

Tuesday, November 15th, 2016

bild-2016-09-23-kl-18-51-2
A book guaranteed to bring you joy

Spider-Man/Deadpool: Isn’t it Bromantic, skriven av Joe Kelly och tecknad av Ed McGuinness mfl, 2016. Utläst den 8 oktober.

Första samlingen av vi-får-se-hur-många nummer med Marvels BÄSTA nya team-up, Spidey och Deadpool, innehåller tidning 1-7, minus specialhistorierna av Duggan och Koblish. Hur bra det är? Det är så bra. Det är SÅ. BRA.

Spidey är inte klockren i början när universumet presenteras – lite för mycket business dude, för lite science nerd – men det lättar snabbt. Deadpool är samma gamla Deadpool (och såhär fin dynamik har jag inte läst sedan han och Hawkeye härjade runt för några år sedan). Det är knasigt, det är snärtigt, det är snyggt och det är väldigt väldigt roligt. Och det var bannemej garanterat att jag skulle känna så, för Spidey och DP är mina favoritsupes, och tillsammans är det bara… amazing.

Äh jag har inga mer ord, det är ba jävligt kul.

TRC16: A graphic novel

Tuesday, January 5th, 2016

A graphic novel
Det är inte värst sådär i början, Åsa Grennvall, 2003. Utläst 3 januari.

Jag vet inte om det här räknas som fusk, men Åsa Grennvall har gjort fem grafiska noveller mer än en roman. Bra är det hur som, med relationer som gemensam nämnare. Svåra relationer. Med människor som tar av en, tär på en, men som en ändå inte vet hur en bryter med. Det är väldigt hög igenkänningsfaktor ibland, exempelvis i novellen “Åtråns inferno” där olycklig kärlek beskrivs exakt som jag minns den. Det är också i den som boktiteln förklaras, och herregud – precis såhär kändes det ju, att älska utan att bli älskad tillbaka. Fy fan.

grennvall

Om Jessica Jones

Sunday, November 29th, 2015

Jag skulle vilja prata lite om Jessica Jones, det senaste seriesläppet från samarbetet mellan Marvel och Netflix. Några spoilers förekommer i texten, så vill du se serien utan att veta något alls på förhand, sluta läsa nu.

Ni andra, ta en titt här på trailen vetja:

Jessica Jones är en superhjälte. Eller, hon besitter krafter iallafall, sen vägrar hon att dra på sig någon töntig kostym utan kör hårt på hoodie och jeans. Men hon kan lyfta bilar, hon kan hoppa väldigt högt och kommer hennes näve mot dig är det bäst att ducka.  Hon vill dessutom hjälpa folk som behöver hjälp. Ungefär där slutar likheterna med Marvels övriga Cinematic Universe-projekt, för jag har inte sett något som Jessica Jones förut.  I tidigare Netflixserien Daredevil visades en lite smutsigare noir-sida utav Marveluniversumet, absolut. Och i Iron Man 3 tog jag tacksamt emot en nyansering av superhjälten med stort s, när Tony drabbades av panikångest till följd av dom uppenbart traumatiska händelserna i The Avengers. Men Jessica Jones går längre, gräver sig djupare. Hur mår superhjältarna egentligen när dom kommer hem och hänger av sig capen?

Jessica Jones mår inte bra. Hon super för att glömma, distanserar sig från sina vänner för att dom inte ska dras med i skiten som följer i hennes spår, och försöker desperat bara ha en fungerande vardag. Redan i seriens första avsnitt (redan i trailen ovan faktiskt) målas bilden upp ganska tydligt – Jessica har överlevt fångenskap hos en annan “supe”. Likt Doktor X och Jean Grey har han förmågan att gå in i folks hjärnor och styra dom som marionetter.

Om jag skulle kränga in serien hos mina fellow sci-fi-nördar skulle jag locka med två namn: Carrie-Anne Moss (alltså Matrix-Trinity) som Hogarth, stenansiktesadvokat som anlitar Jessica då och då. Samt allas vår tionde Doktor, David Tennant, som den totalt genomvidriga Kilgrave. Jag och Kullan konstaterade snabbt att Tennant är fruktansvärt skicklig, för ingenstans ser en Doktorn i honom, där syns endast en egocentrisk sociopat med den oerhört läskiga förmågan att han kan få människor att göra precis vad som helst. Kilgrave är en bad guy som är lätt att hata, men ändå är han inte platt som karaktär – tvärtom är han väldigt intressant och obehaglig på ett sätt som håller en på tå.

Det tar några avsnitt men till slut får Jessica det sagt – hon har överlevt våldtäkt. Det är underförstått sedan avsnitt ett men det blir också uttalat, vilket jag bannemej applåderar Netflix och Marvel för. Hon har överlevt våld i nära relation. Hon levde med en människa som kontrollerade henne på alla sätt och vis, och hon trodde aldrig att hon skulle lyckas bryta sig loss ur hans klor.  Relationen mellan Jessica och Kilgrave handlar hela tiden om makt, och vem som har överhanden. Det tär på Jessica att hon inte kan gå vidare, att Kilgrave fortfarande påverkar henne så mycket trots att hon ju lyckats att fly, det ska ju vara över nu – en känsla jag tror många överlevare kan känna igen sig i.

Jag ömmar för Jessica. Jag vill krypa in i TVn och lägga en varm filt om hennes axlar och ge henne en Irish Coffee och klappa henne över håret. Det skulle dock aldrig gå, för jag kan också känna igen mig i den envisa jävla duktiga flickan i Jessica som ska fixa det här själv, tack men fuck off! Och kanske är det därför både jag ock Kullan älskade dessa 13 avsnitt av Jessica Jones så mycket – därför att som ung kvinna i dagens samhälle är det lätt att känna igen sig i Jessica Jones. Hon är inte goody two-shoes som Captain America eller super-playboy Tony Stark, eller kan höra en hickning på tre mils avstånd som Daredevil. Hon är bara ganska trasig, ganska trött och lite för stark för sitt eget bästa. Hon hanterar problem som en annan skulle – med att ta sig en sup och försöka (mer eller mindre lyckat) gå vidare.

(Insert fandomskämt om att hon är Jessica och jag är the trash.)

(Insert fandomskämt om att hon är Jessica och jag är the trash.)

Jag älskar Jessica Jones därför att hon är relaterbar på ett sätt jag inte känt någonsin med en supe-serie/film förr. Jag älskar även Jessica Jones därför att det är tajt manus, snyggt filmat, bra skådespeleri (Krysten Ritter som gör Jessica är så grym att jag får slut på superlativen), bra musik (elgitarrerna!), god representation (både på kön-, hbtq- och hudfärgsfronten) och serien klarar både Bechdel– och Mako Mori-test. Jag älskar Jessica Jones. Se Jessica Jones på Netflix här.

Nördutmaningen 24) Comics

Monday, March 24th, 2014


Supermarket av Brian Wood och Kristian. IDW Publishing, 2006.

Hela nördlistan, som jag slarvar med som fan, finns här.

Typiskt äckligt

Friday, June 17th, 2011

Grant Morrison är sjuk i huvudet. Det konstaterade jag redan när jag läste Invisibles förra året. Men igår läste jag ut The Filth, och insåg hur totalt twistad den mannen faktiskt är.

Invisibles
var bättre enligt mig, antagligen för att den inte var fullt lika skruvad, och hade snyggare utmejslade karaktärer. Men troligtvis även därför att jag inte klarar av när katter dör av vanvård, inte ens i serier.

Absolut, läs The Filth. Men var beredda på att göra eww-minen ofta under läsandets gång. Klarar ni av det – bered er på en superpsykedelisk resa ner i dyn.